Elva miljoner muslimer lever i dag i Europa som första, andra eller tredje generationens invandrare. Och vi talar då om unionens Europa.
Med Albanien, Bosnien och 70-miljonerslandet Turkiet som framtida EU-stater kommer den siffran att mångdubblas.
Det finns ledande politiker i Europa som fasar för en sådan utveckling och försöker sätta käppar i hjulet. I december ska Europeiska rådet, EUs regeringschefer, ta ställning till om Turkiet, kandidatland sedan 1999, är moget för medlemsförhandlingar.
Under tiden planerar EU förvisningsläger i Afrika, dit oönskade immigranter, många av dem muslimer, kommer att deporteras.
Som i all beröringsskräck döljs här en desperation.
Under förra århundradet försökte europeiska politiker – inte bara i Tyskland – bli av med sin judiska befolkning, bland annat därför att judar saknade nationellt sinnelag (vilket var lögn) och därför att de hade erövrat framstående positioner i samhällslivet (vilket ofta nog var sant men varken skadligt eller förgripligt).
I dag utmålas islam som ett hot mot den kristna kulturens Europa, bland annat därför att muslimska befolkningar har högre födelsetal än kristna (sant. Men det stora demografiska problemet för dagens EU-Europa är att det har stagnerande befolkningar) och därför att islam är en religion, som står utanför den europeiska traditionen (vilket är en lögn).
Den lögnen slår den brittiske antropologen Jack Goody hål på i sin nya bok. Islamiska makter, överlägsna européerna i både bildning och beslutsamhet, kom att penetrera Europa och prägla kulturen på ett avgörande sätt.
Detta skedde långt innan kristnandet av Europa var klart: litauerna till exempel vanns ju inte för den nya läran förrän på 1400-talet.
Historiskt sätt handlar det om tre olika strömmar, skeden och geografiska riktningar. Penetrationen inleds söderifrån på 600- och 700-talet, med arabernas landstigningar och långvariga närvaro på den iberiska halvön och i Syditalien, främst Sicilien.
Med sig hade de inte bara ett europeiskt kulturarv i form av antika författare och vetenskapliga insikter, som länge varit bortglömda på den av barbarer behärskade kontinenten.
Deras seder och stilideal påverkade på ett djupgående sätt européernas egen civilisering, menar Goody.
Koranens renlighetsregler spred insikten om hygienens betydelse (Goody räknar tandkrämen som en islamisk innovation!), och den gotiska arkitekturen upptog viktiga element från arabiskt byggnadsskick.
Också sedan normanderna hade blivit herrar på Sicilien i slutet av 1000-talet fortsatte det nya furstehovet att bära arabiska kläder, tala arabiska och anlita arabiska hantverkare för att uppföra sina kloster och katedraler.
I Spanien höll det moriska herraväldet i sig längre, fram till 1492, och med större genomslag. Goody räknar arabernas avancerade bevattnings- och vattenkraftsteknik som deras viktigaste bidrag till den europeiska odlingen.
Det muslimska stod för det moderna; det kristna Europa kan liknas vid ett tredje världen, anser Goody.
Biblioteket i Alcazar, ett av sjutti i Cordoba, sägs ha rymt 400 000 volymer på 1300-talet, samtidigt som klostret Sankt Gallen i Schweiz, ett av de största i Europa, hade 600.
I Cordoba var gatorna stenlagda och det fanns lampor i gathörnen, 700 år innan London hade en enda, skriver Goody maliciöst.
Inte mindre ingripande var mongolernas invasion norrifrån, som påbörjades under 1200-talet och trängde djupt in i Östeuropa och det gamla Rus.
Den skapade faktiska statliga strukturer i det som skulle bli Ryssland och gav Moskva övertaget i maktkampen mellan de olika furstendömen, som först ville vara ockupanterna till lags och sedan reste sig mot dem.
Österifrån kom den turkmenska framryckningen. På 1300-talet hade osmanerna, det framgångsrikaste turkiska emiratet, skaffat sig fotfäste på Balkan.
Under 600 år skulle detta rike härska i regionen, från Konstantinopels erövring år 1453 som en världsmakt och som motspelare till påven och de främsta kristna staterna. Istanbul var länge den största europeiska staden.
Det turkiska styret var ett mönster i effektivitet och betydligt mer tolerant, inte minst mot sina kristna och judiska befolkningar, än det kristna Europa.
På 1700-talet svärmar många intellektuella för allt turkiskt och rokokon lånar friskt av osmanska kulturyttringar.
Islam in Europe är alltså en tänkvärd och provokativ bok, ett nyttigt korrektiv till modern europeisk fördomsfullhet.