Vänsterpartiet tar av sig masken

”Svajar man om demokratin, väntar tyranniet med oundviklighet.”

Vänsterpartiet har dominerat nyheterna. Lars Ohly blev hal som en löddrig tvål på diskbänk när han skulle förklara varför han tyckt det var helt okej att göra inskränkningar i demokratin. Och Gudrun Schyman & Co kom med en av årets mer aparta förslag, den generella mansskatten.

Vid en första anblick kan det verka som om Lars Ohly är tanklös och Gudrun Schyman, om möjligt, än mer pr-sugen än vanligt. Men för den som tittar närmare är händelserna obehagligare än så, och dessutom kopplade till varandra. Årets ”måste läsa” är boken om Stalin, skriven av historikern Simon Sebag Montefiore. Han kastar ljus över gåtan; hur kan en psykopat skaffa sig sådan makt att han förvandlar Europas kornbord till öde svältlandskap, skiljer barn från föräldrar, skickar lojala ministrars fruar till barfotaarbete i Gulag och arkebuserar sin egen släkt, utan att folket reser sig som ett och kastar honom över klippan?

Sebag Montefiore berättar om Stalin och hans närmaste män.

Som chefen för hemliga polisen, Yezhov, mannen med glödande ögon. Nätterna igenom torterade han Stalins fiender i mörka källare.

Efter det oundvikliga nackskottet rapporterade Yezhov, ibland med blod runt munnen, genom att spela upp hur de dödsförskräckta bett för sina liv på det smutsiga golvet, nedkissade och krypande. Stalin skrattade gott.

VAR STALIN OND? Självfallet. Men historien om Sovjetkommunismen är inte historien om en mans ondska, utan om ett system som gav makt åt underjordens alla varelser och sedan var totalt oförmöget att bli av med dem.

Varför? Jo, för att demokratins goda systrar heter maktbalans och kontrollsystem. Så fort man säger att någonting är överordnat demokratin, även om detta överordnade heter om detta överordnade heter tjusiga saker, tappar man möjligheterna att avsätta människor som missbrukar makten. Svajar man om demokratin väntar tyranniet med oundviklighet, och snart bultar nackskotten på dörren. Därför fungerar inte kommunismen.

SÅ TILL GUDRUN SCHYMAN och den kollektiva mansskatten.

I Stalins terror var det kollektiva straffet en nyckelkomponent.

I ukrainska byar fanns enstaka bönder som vägrade låta sin egendom konfiskeras. Döda hela byn, låt alla svälta, var Stalins ständiga svar. När partikamrater vågade trotsa Stalin, förintades och upplöstes hela släkter.

För så tänker totalitära människor utan respekt för den enskilda människan. Så tänker den som tror att staten är av naturen god, och enskilda varelser små fluglortar som kan trampas på om det passar det större kollektiva goda, gärna uttolkat av en själv.

Så tänkte Stalin. Och Hitler. Och Mao. Saddam Hussein också.

Vi har hört Gudrun Schyman säga många gånger att hon inte var kommunist, utan bara ”kär” och så vidare. Med mansskatten visar hon att de totalitära takterna fortfarande lever, trots att moderna demokratier har en annan rättsordning, där man straffar folk för det de själva gjort, inte för andras brott.

TÄNK DIG NU EN NAZIST som i dag sa: ”Men jag menar inte Tysklandsnazism, med våld och sånt, utan en annan, finare nazism.” Trovärdig röstraggare?

Knappast. Nazismen har testats och fallerat med råge.

Kommunismen har prövats ännu fler gånger och fallerat med råge den med, varje gång. När Lars Ohly i dag säger sig mena en finare sorts kommunism än Stalins, borde vi alla ha kunskapen att möta hans svammel.

Tyvärr tycks det inte vara så. Mitt hopp står just nu till Göran Persson, som i rågången mellan demokrati och diktatur visat sig intellektuellt klar och modig. Hans hjärtebarn, projektet om Förintelsen, var ett lysande initiativ. ”Uppdrag granskning” har visat att uppföljaren är nödvändig.

Förintelsen 2.
Nu om kommunismens offer.