Experten: Det är socker i nästan allt vi ger våra barn

Kräm, ketchup och yoghurt.
I nästan allt barnen äter gömmer sig det farliga sockret.
Under en dag kan man lätt få i sig 95 onödiga sockerbitar.
- Vi gör våra barn beroende av socker, säger kostrådgivaren Sofia Grenevall.

Vuxna blir ofta tjocka av fett och alkohol. Men socker är den största överviktsfällan för barn. Listan här bredvid visar hur enkelt ett barn kan få i sig nästan hundra sockerbitar på en enda dag.

Sofia Grenevall, kostrådgivare som arbetar med överviktiga barn, är bekymrad över utvecklingen.

- Påsen med lördagsgodis, som för tio år sen innehöll omkring 150 gram, har vuxit till mer än det dubbla idag. Det är inte klokt egentligen. Men socker finns inte bara i godis, glass och bakverk. Många produkter som riktar sig främst till barn - olika sorters flingor, yoghurt, risi-frutti, kräm och saft - är riktiga sockerbomber.

- Det är socker i nästan allt vi ger barn. Barnen lär sig att det mesta ska smaka sött, kommenterar Sofia Grenevall.

Om barnen äter mycket sockrad mat leder det till kraftiga blodsockersvängningar. De blir irriterade, trötta, okoncentrerade och dessutom sugna på ännu mer socker.

- Jag tror många barn är sockerberoende, säger Sofia Grenevall.
Särskilt lömskt är det flytande sockret, som inte ger någon mättnadskänsla. Flera undersökningar har visat att läsk, som inte ger någon näring men massor av kalorier, är en stor bov bakom barnfetman. Nu är det dags för de vuxna att ta ansvar och hitta de nyttiga alternativen till den söta maten, tycker Sofia Grenevall. Och godis och läsk ska inte vara till vardags.

- Låt lördagsgodis vara lördagsgodis, säger hon bestämt.

Svenskar köar - för att dödas i Schweiz!

Folk köar för att få hjälp att dö på självmordsklinikerna i Schweiz. Aftonbladets Richard Aschberg har granskat dödskliniken Dignitas som tar emot cancersjuka och folk med svåra smärtor från hela Europa. Förra året dödades 95 människor i organisationens lokaler. Under senaste året har även en rad svenskar sökt sig hit. Aftonbladet kan i dag berätta hur värvningen till självmordskliniken går till.


[ZÜRICH] Dödskliniken i Schweiz värvar kunder bland gamla och sjuka

Många svenskar anmäler sig nu till den schweiziska dödskliniken Dignitas. De betalar avgifter och vill åka till Schweiz för att få hjälp att dö. Aftonbladet kan i dag avslöja brev som visar hur kliniken raggar kunder i Sverige - målgruppen är sjuka och livströtta människor.

Dignitas grundidé är att hjälpa folk att ta livet av sig. Organisationen bildades 1998 och redan efter något år anslöt sig den förste svensken. 2001 fanns tre svenskar i medlemsregistret och sedan dess har det bara blivit fler och fler.

Aftonbladet har tagit del av en rad brev och broschyrer som visar hur kliniken nu aktivt försöker locka till sig nya "patienter" och pengar. I brev till en svårt cancersjuk svensk skriver Dignitas generalsekreterare Ludwig Minelli:
"Vi skulle också bli tacksamma om du kunde informera vänner, bekanta och släktingar om Dignitas. Vi bifogar informationsmaterial för detta ändamål. Ju fler medlemmar Dignitas har, desto seriösare kommer man att ta på vår angelägenhet."


Även om dödshjälp är laglig i Schweiz så får verksamheten inte drivas i vinstgivande syfte. Anslutningsavgiften till Dignitas ligger därför på måttliga 100 schweiziska franc, cirka 600 kronor. Sedan tillkommer en årlig medlemskostnad på 300 kronor. Så ser den officiella bilden ut. Men i de brev som Aftonbladet i dag kan avslöja framkommer att organisationen försöker mjölka sina - i många fall svårt deprimerade - medlemmar på åtskilligt mer. I ett av breven till den cancersjuke svensken skriver Dignitas generalsekreterare:

"Vi är tacksamma för varje ytterligare belopp som hjälper oss att behålla och förbättra vår service."

I ett annat brev får han veta att "större belopp är mycket välkomna" och i ytterligare ett brev skriver kliniken att de behöver mer pengar. Dignitas är i dag mycket förtegna om hur mycket pengar de får in. Av en årsredovisning framgår dock att enskilda givare runt om i Europa har skänkt hundratusentals kronor. Men pengar är inte den stora frågan för dem som är kritiska mot Dignitas, utan det är hur dödshjälpen genomförs - att det är alldeles för lätt att köpa "servicen" på dödskliniken.

"Risk för misstag"
Även Gunnar Silfwersvärd, ordförande i den svenska organisationen Rätten till vår död, känner en viss skepsis till Dignitas:
- Dignitas grundtanke att man ska kunna få hjälp att dö stämmer överens med vår. Men man måste i såna här sammanhang vara säker på att man inte gör några misstag.
- Jag vet inte allt om Dignitas, men risker finns att de begår misstag.

Svensken Björn Borg, 84, bor sedan flera decennier i Zürich och har varit med i Dignitas i några år. 2002 framträdde han i Svenska Dagbladet och berättade om sin syn på dödshjälp. Sedan dess har han blivit i det närmaste nerringd av svenskar.
- Bara under förra året hörde ett 20-tal svenskar av sig till mig. De vill veta mer om dödshjälpen och hur det går till, säger han.
- Jag brukar skicka dem vidare till Dignitas och säga åt dem att det är lika bra att gå med på en gång, annars blir det aldrig av.

Målet: utlänningar
Dignitas riktar sig i dag nästan enbart till personer som bor utanför Schweiz.
- De vill hjälpa utlänningar. Det är grunden i hela deras upplägg, säger Björn Borg.
- Vad är det för svenskar som har hört av sig till dig och vill ha kontakt med Dignitas?
- Det är ofta äldre och sjuka. Men även personer i 40- till 50-årsåldern som vill veta mer om det här. I regel är det välutbildade människor.

Ledningen för dödskliniken vägrar att uppge hur många svenskar som finns i medlemsregistret.
- Vi pratar inte med journalister. Det spelar ingen roll om vi har svenskar eller ej, säger Dignitas generalsekreterare Ludwig Minelli.

Ännu har, enligt vad Aftonbladet erfar, ingen svensk avlidit på dödskliniken i Schweiz.

Det islamistiska judehatet har gamla anor

Publicerat 9 september 2004, SvD

Det är missvisande att tala om en "ny" antisemitism bland Europas muslimer. Som europeisk import har den mer än 100 års historia i Mellanöstern och är rotad i en ännu äldre islamisk diskriminering av judar. Av Lisbeth Lindeborg

Hösten 2003 fångades mediernas intresse av en studie från EU-myndigheten mot rasism och främlingsfientlighet (EUMC), "Manifestations of Anti-Semitism in the European Union". Den bekräftade att (yngre) arabiska muslimer ligger bakom ökningen av antisemitiska övergrepp i EU-länderna. Märkligt var att forskarna själva tvingades offentliggöra rapporten via internet; trots att den var klar redan i januari 2003 "fördröjdes" den av EUMC, som tydligen ville mörklägga arbetet, troligen som en konsekvens av att det inte anses politiskt korrekt att peka på muslimska länder som grogrund för en till Europa importerad antisemitism. Enligt gängse uppfattning ses antisemitismen alltid som en export från Europa.

Studiens resultat har sakta men säkert lett till en mindre ensidig syn på den växande antisemitismens ursprung, men tonen bland ansvariga politiker och i medierna är fortsatt urskuldande. Det hävdas att den islamiska antisemitismen är en "ny" företeelse och att förhållandet mellan judar och muslimer tidigare präglats av en fridsam symbios, ja, till och med av en "interreligiös utopi". Vidare framhålls Mellanösternkonflikten som huvudorsak till den uppblossande antisemitismen i diasporan. Detta är en orimlig "förklaring". Varför måste judarna i Europa frukta för liv och egendom på grund av en konflikt som de inte har något att göra med? Här är det i stället den urgamla antisemitiska syndabocksteorin som revitaliseras.
Begreppet "ny" antisemitism är vilseledande. Som europeisk import har den en drygt 100-årig historia i Mellanöstern och är rotad i diskrimineringen av judar i islam. Vidare är dess eskalerande i Europa en följd av den islamiska fundamentalismens, islamismens, nuvarande högkonjunktur.

De tidigast kända muslimska landsförvisningarna av och massakrerna på judiska befolkningsgrupper ägde rum under profeten Mohammeds tid efter misslyckandet att omvända judarna i Medina till islam, på 600-talet. Denna första seger över judarna blev präglande för det fortsatta förhållandet mellan muslimer och judar.

Enligt islamisk tradition utgör de ett besegrat folk som med rätta kan utsättas för förakt. I Koranen listas deras omfångsrika syndaregister.

Jämfört med den religiöst förankrade kristna antisemitismen var den socialt och ekonomiskt betingade judefientligheten inom islam mindre frekvent och mindre våldsam. Judarna sågs som förrädare och bedragare som borde förtryckas men inte utrotas. De inordnades i den stränga islamiska hierarkin som mindervärdiga, dhimmis, under de kristna, vilka ju visat sig som jämbördiga motståndare under korstågen.

Så grundade sig "fridsamheten" på att judar och kristna fann sig i att diskrimineras och underkastas en rad regler, som förbud mot vapen, hästar och nya helgedomar, tvångsskatt, tvång att bära särskild klädsel etcetera. I praktiken var behandlingen av dem mer godtycklig; om de hade tur tillerkändes de vissa privilegier, så till exempel i Osmanska riket under 1400- 1500-talen; hade de däremot oturen att befinna sig i Persien vid samma tid utsattes de för förföljelser och misshandel. Pogromer var sällsynta men förekom. I marockanska Fez massakrerades 6 000 judar år 1033. I de muslimska delarna av Spanien gick tusentals judar samma öde till mötes under medeltiden, till exempel i Granada 1066 då stadens hela judiska befolkning på 4 000 dödades.

Det fanns alltså en antijudisk tradition mottaglig för antisemitismens europeiska komponenter, vilka började sippra in i samband med den så kallade Damaskus-affären 1840. Pådrivna av den franske konsuln Ratti-Menton gav sig muslimerna i Damaskus på stadens judar, som anklagades för ett ritualmord på en kapuzinermunk. Hittills hade muslimer avvisat den kristna vanföreställningen om judiska ritualmord som absurd. Men efter skeendena i Damaskus har dessa hjärnspöken levt kvar och på sistone förstärkts. Enligt forskaren Michael Kiefer i "Antisemitismus in den islamischen Gesellschaften" (2002) kan Damaskus-affären inte nog framhävas som signal för en intensifierad antisemitism i de muslimska länderna.

Från och med 1800-talets slut ökade antalet judiska immigranter i Palestina på flykt från den europeiska antisemitismen. Men ännu 1914 var samvaron fredlig mellan de 90 000 judar som då fanns i Palestina och den arabiska befolkningen. Så exempelvis välkomnade många moderata muslimer i Palestina och Egypten den brittiska Balfour-deklarationen (1917), med dess löfte om en fortsatt judisk bosättning i ett oberoende territorium i Palestina. De såg invandringen som en chans till modernisering och ett närmande till Europa. Den senare egyptiske premiärministern Ziwar Pasha deltog i firandet av deklarationen 1917 och ett tankeutbyte mellan judiska och egyptiska ledare inleddes.

Men samtidigt fanns det också många muslimer som motsatte sig en judisk invandring. De ville inte acceptera det besegrade folket, de föraktade dhimmis, som jämbördiga och avvisade demokrati, kosmopolitism, likställdhet, kvinnofrigörelse och andra värderingar med rötter i den europeiska upplysningen. Centralfiguren i denna rörelse var stormuftin av Jerusalem, en av Hamas-organisationens förfäder, Mohammed Amin al-Husseini (tillika Yassir Arafats farfars bror). År 1920 anstiftade al-Husseini den första pogromen mot judiska invandrare i Jerusalem och släppte lös en stormvåg av antisemitisk propaganda grundad på den antijudiska förfalskade hetsskriften "Sions vises protokoll".

Innan den gavs ut på arabiska 1927 utgjorde skriften en inspirationskälla för ett första memorandum från Palestinian Arab Congress 1921, som lades fram för brittiske kolonialministern Winston Churchill på besök i Palestina. Det var ett antisemitiskt hopkok av värsta slag: "Judarna som förstört många länder ligger bakom såväl Rysslands desintegration som Tysklands och Österrikes nederlag"; de "roffar åt sig rikedomarna i varje land och tvingar andra länders arméer att göra som de vill".
Under 20-talet organiserade al-Husseini paramilitära arabiska styrkor och utökade sitt antijudiska nätverk till andra stater i området. Kontakterna med islamistiska grupper tilltog efter grundandet av Muslimska brödraskapet i Egypten 1928. Året därpå kände sig al-Husseini stark nog för en större pogrom, som inleddes i Jerusalem och spred sig över hela Palestina. I ett flygblad utpekades judarna som "arabernas värste fiende sedan urminnes tider". De judiska kvarteren brändes ned och 133 judar och 116 araber dödades.

Samtidigt skärptes den inompalestinska konflikten mellan al-Husseini-klanen, som ville ha ett "judefritt Palestina", och den moderata Nashashibi-klanen, som eftersträvade en fredlig samvaro men med en begränsad invandring. Tillsammans med Transjordanien och den sionistiska världskongressen stödde de den brittiska Peel-planen (1937) om två oberoende stater i Palestina. Att planen misslyckades berodde på al-Husseini, som lierat sig med Nazityskland och nazistiska grupperingar i olika arabstater (al-Husseinis unga anhängare kallades "naziscouter"). I Berlin såg man vikten av att stödja arabiska antijudiska krafter för att förhindra grundandet av en judisk stat. Utan ekonomiskt och militärtekniskt stöd av naziregimen hade al-Husseini inte kunnat anstifta det så kallade "arabiska upproret" 1936-1939. Märklig är den fortsatta glorifieringen av upproret som urartade till en inompalestinensisk maktkamp med fler dödade araber än judar och britter.

År 1940 tvingades al-Husseini fly - till Bagdad. Därifrån ville han nu inleda ett arabiskt heligt krig mot judar, britter och kommunister med Nazitysklands stöd. I januari 1941 får Hitler motta ett brev från al-Husseini: "Jag kan försäkra Er, Excellens, att de arabiska folken står redo att offra sitt blod i det heliga kriget [...] på axelmakternas sida". I samband med en pogrom mot stadens judar försökte sig al-Husseini och irakiske statsministern Gailani på en statskupp mot den brittiskvänliga regeringen. Men det utlovade militära stödet från Berlin uteblev. De få tyska flygplan som nådde Mosul sköts ned. I 30 dagar lyckades kuppmakarna hålla britterna stången; därefter slogs de tillbaka och al-Husseini och Gailani flydde.
al-Husseinis flykt gick till meningsfränderna i Berlin. Fram till krigsslutet stod han i ständig kontakt med naziregimens ledare. Jämte personliga möten korresponderade han med Hitler, Himmler, von Papen, von Ribbentrop, Canaris med flera för att stärka banden i en nazitysk- arabiskmuslimsk allians med judehatet som minsta gemensamma nämnare. Från Berlin organiserade han en muslimsk SS-division i Bosnien och Hercegovina.

Hur inflytelserik al-Husseini var framgår av ett brev till Himmler (27/7 1944), där han beklagar att några judiska grupper tillåtits att resa ut till Palestina. Ty - förebrår han Himmler - hade inte "nationalsocialisterna alltid haft kampen mot världsjudendomen på sitt program?". Och Himmler lyssnade och agerade. Så ändrade han sitt beslut om utresa för 4 000 judiska barn till Palestina. I stället skickades de till förintelselägren.

Att döma av de 110 brev, tal och memoranda från al-Husseini, vilka Gerhard Höpp, professor vid Zentrum Moderner Orient i Berlin, sammanställt i boken "Mufti-Papiere, 1940-45" (2002), intog muftin en nyckelroll under andra världskriget. Som en av arabvärldens mest inflytelserika andliga och politiska ledare var al-Husseini, verksam 1920-1974, spindeln i ett växande arabiskt antijudiskt nätverk med syfte att underminera grogrunden för en fredlig samvaro i Mellanöstern. Uppenbart är att han länkade samman den europeiska antisemitismen med den traditionella islamiska, dehumaniserande synen på judar.

Efter 1945 tog muftin sin tillflykt till Paris. Med hjälp av det alltmer inflytelserika Muslimska brödraskapet och arabiska ligan fick al-Husseini asyl i Egypten, där han fortsatte att bygga upp paramilitära ungdomsstyrkor och utsågs som vice ordförande i brödraskapet. Likaså upprätthöll han nära förbindelser med de nazityska krigsförbrytare som tagit sin tillflykt till Mellanöstern efter 1945. Fram till sin död 1974 hyllades han som en hjälte.

Jämte Koranen är "Sions vises protokoll" en av islamismens huvudböcker. I arabiska och andra muslimska länder är den en bestseller och finns i 60 olika arabiska utgåvor. Därigenom fungerar den som inspirationskälla för terrororganisationen Hamas "Charta", där det konstateras att "den judiska komplotten finns nedskriven i "Sions vises protokoll"", och att "Hamas är en förtrupp för alla arabiska och islamiska folk i det heliga kriget mot judarna". I en Hamas-kommuniké under intifadan (1994) varnas för judarna som "barnblodsugare".

Särskilt oroväckande är de ständiga hänvisningarna till "Sions vises protokoll" i nyhetssändningarna och dagstidningarna. Dessutom filmatiserades skriften nyligen av den egyptiska statliga televisionen. På bästa sändningstid under Ramadan 2002 fick miljontals araber ta del av den farliga och fredsförstörande propagandan i serien "Ryttare utan häst" - i 41 delar.

År 2003 visade syriska Hisbollah-kanalen Al Manar ännu en antisemitisk tv-serie, "Al Shatat" (Diaspora), i 29 delar, ett projekt som stötts av syriska försvars- och kulturministerierna. Kanalchefen vidhöll att bilderna på slaktandet av kristna barn, och påståendet att judarna låg bakom de två världskrigen och atombombsangreppet på Hiroshima, motsvarade verkligheten. Per satellit spreds dessa "sanningar" till Europa - till Storbritannien och till Frankrike, där 2,6 miljoner muslimska hushåll kan se Al Manar (för att inte tala om spridningen av video- och dvd-versioner).

Sådan är den massiva antisemitiska propagandan i muslimska länder och sådan den taktik som islamiska fundamentalister gör bruk av för att uppvigla moderata muslimer i diasporan till judehat. Man skulle kunna säga att antisemitismen är den mekanism som de fascistoida islamisterna använder sig av för att sudda ut gränserna mellan sig själva och det moderata islam.

(under strecket 9/9 2004, SvD)

// LISBETH LINDEBORG
statsvetare, bosatt i Marburg, Tyskland.

Iran närmar sig egna kärnvapen

Lars Weiss sitter i Tel Aviv hemma hos en av världens mest ansedda och självständiga journalister vad gäller strategiska och militära frågor. Zeev Schiff, 70 år, skriver i landets ledande dagstidning, Haaretz. Jag prövar en sammanfattning efter en dryg veckas möten med experter på spridningen av atomvapen i Mellersta Östern. "Om Iran blir en kärnvapenmakt - står då Israel inför sin svåraste existentiella kris sen självständighetskriget 1948?"

- Nej, svarar den blide Schiff. Iranska atomvapen blir det största hotet mot det judiska folket efter Förintelsen.

Nya fakta gör dagens kris kring Iran alltmer förfärande. En utförlig rapport i november förra året från den nya ledningen i IAEA, alltså det FN-organ som ska hindra spridning av kärnvapen, medger nu att dess inspektörer varit grundlurade av ayatollorna i 18 år. På Hans Blix tid hittade man aldrig någonting misstänkt i landet; dåvarande chefen gick i god för att Iran följde reglerna.

Därefter kom den dramatiska omkastningen. Iran har byggt ett stort sett fullständigt program för höganrikning av uran. På sida efter sida redovisar nye IAEA-chefen El Baradei hur landet systematiskt ljugit om och brutit alla avtal samtidigt som man byggt upp (och grävt ner) fabriker med tusentals centrifuger, vilka kan anrika uran som leder till atombomber.

Krisen är akut. IAEA:s inspektörer har på plats undersökt centrifugerna. Tre EU-länder (Frankrike, England och Tyskland) förhandlar med regimen i Teheran om att stoppa utvecklingen. USA och Israel har slagit larm om att det snart kan vara för sent att hindra Iran att bli en kärnvapenmakt. Inom IAEA pågår en maktkamp: vissa länder vill officiellt fördöma Irans avsikter och därmed överlåta FN:s fortsatta agerande till säkerhetsrådet.

Det tycks som om Iran också satsar på olika slags teknik för att få fram Bomben. En väldig underjordisk fabrik i Natanz ska utveckla omkring 50.000 centrifuger för att relativt snabbt producera de tio kilo anrikat uran som behövs för den första kärnladdningen. Men man går också plutoniumvägen genom både en "forskningsreaktor" och den anläggning som Ryssland bygger i Busher.

Avsikten är ingen hemlighet. Inför västmakterna låtsas visserligen detta oljestinna land att höganrikat uran behövs för elproduktion.

Men inför den egna befolkningen har flera medlemmar av den högsta ledningen, inte minst förre presidenten Rafsanjani, förklarat att Iran rustar sig för "både offensiv och defensiv användning av kemiska, bakteriologiska och radioaktiva vapen". Gång på gång får befolkningen höra av sina religiös-politiska ledare att Iran är ett stort land som kan överleva ett kärnvapenkrig, medan Israel är så litet att det inte klarar en nukleär attack.

Under de senaste veckorna har de iranska hoten haglat över Israel. Inför hela världen har ayatollorna just testat sin nya avancerade missil Shihab-3. Den har en räckvidd på 1 300 kilometer och kan nå alla nationer i Mellersta Östern och samtliga befolkningscentra i Israel. För en konventionell laddning är Shihab-3 troligen alltför dyr; med en kärnladdning kan man förstöra vilken stad som helst i området.

Nästa version av den roboten (Shihab-4) kan troligen hota också Europa. Iran avser att steg för steg öka räckvidd och precision hos dessa missiler, vilka utgår från nordkoreanska modeller. Amerikanska baser, liksom Natolandet Turkiet, ligger redan inom räckhåll för dagens robotar.

I augusti i år mötte jag många av de främsta israeliska experterna på Irans upprustning - officiella talesmän, fristående forskare knutna till landets universitet, specialister vid tankesmedjor och tidningar. Två slutsatser i deras analyser var slående.

För det första är tiden fram till "the point of no return" (det vill säga när det blir för sent att hindra Iran att skaffa egna atombomber) troligen relativt kort. Man måste stoppa deras program nu eller nästa år för att hindra ett iranskt kärnvapen 2007-2008.

För det andra bör Israel planera för detta väldiga hot. Men den judiska staten bör inte gå i spetsen för varningar och annan opinionsbildning. Ty vad vi ser växa fram är militära scenarion som i grunden förändrar den totala maktbalansen i regionen.

Ett nukleärt Iran tvingar sannolikt både Egypten och Saudiarabien att skaffa sig egna atombomber. En sådan spridning av kärnvapnen blir katastrofal för hela världen; risken att laddningar hamnar i händerna på terrorister ökar våldsamt. Iran dominerar redan Hizbollah och stöder Hamas och Islamiska jihad.

Avgörande är därför att fem länder i höst och nästa år gemensamt pressar Iran att stoppa sin upprustning: USA, Frankrike, Tyskland, England och Ryssland. Bara om "de fem stora" håller samman kan man i bästa fall hejda Irans öppna och hemliga utbyggnad av atomfabrikerna.

Fiasko blir det om ett par av stormakterna sviker, till exempel Tyskland och Ryssland. Då kommer det politiska trycket på Iran att urholkas så mycket att ett militärt ingripande senare blir ofrånkomligt. Endast Amerika har de resurser som då gör det möjligt att hindra världens i dag farligaste land (vid sidan av Nordkorea) att skaffa sig de vidrigaste vapnen.

// PA

Per Ahlmark är författare, fd vice statsminister och fristående kolumnist i Dagens Nyheter

En fråga om förtroende

Ni har läst det eller hört det tusentals gånger. I diskussioner om politikers trovärdighet, om direktörers girighet, om myndigheters ofelbarhet handlar det alltid om förtroendefrågan. I allas våra livs olika delar, som partner, yrkesmänniskor och vänner, bedöms vi också på förtroendefrågan.

Kort och gott: går det att lita på journalister???

Eftersom denna fråga är universell och en sorts demokratifundament så är den också en av de flitigast använda när medierna utövar sitt granskningsuppdrag. Sjabbel i maktutövning synas noga med spetsiga förtroendeargument, personliga tillkortakommanden svärtar förtroendeskölden i mediernas sökarljus. Understundom utbryter även debatter om granskarnas alldeles egna etik och vandel och ansvar, men det brukar mest pysa till en stund och sen återgår det till den vanliga ordningen. Det är naturligt. Det är ju medierna själva som sätter dagordningen för diskussionen om den egna trovärdigheten.

Under ytan finns dock en rörelse som tyvärr har en riktning som leder, enkelt uttryckt, rakt ner i källaren:

Aldrig i modern tid har förtroendet för journalister varit så lågt som i dag. Aldrig i modern tid har förtroendet för medierna som samhällsinstitutioner varit så lågt som i dag.

Först ska kanske sägas vad som menas med modern tid. Det har alltid funnits synpunkter på mediernas roll och ansvar, varierande över tid och påverkade av tidsanda, omvärld och samhällsförändringar. Men SOM-institutet vid Göteborgs universitet gör sedan 1986 årliga omfattande opinionsundersökningar som tillsammans med mycket annat mäter förtroendet för mängder av samhällsinstitutioner och yrkesgrupper. SOM-rapporterna har alltmer blivit en måste-läsning för alla som vill förstå förskjutningar i opinioner och värderingar i det svenska samhället och i den senaste ("Ju mer vi är tillsammans" - SOM-rapport 34) framgår just detta om granskarnas försvagade förtroende tydligare än på länge.

Man mäter med balansmått. Den som säger sig ha stort eller ganska stort förtroende för en yrkesgrupp eller en samhällsinstitution hamnar i en plus-kolumn och den som känner mycket litet eller ganska litet förtroende hamnar i en minus-kolumn. Vid en jämförelse mellan plus- och minus-kolumnerna hamnade dagspressen 1986 på ett plusvärde på 8. I dag är värdet minus 11.

För radio och tv 1986 var plusvärdet 46. I dag har det sjunkit till plus 35.

Det intressanta är att sedan 2000 går balansmåtten just rakt ner i källaren. För dagspressen generellt från plus 15 till minus 11, för journalister som kår från plus 9 till minus 32.

Det finns variationer i materialet. Lokala morgontidningar har fortsatt högst förtroende hos sina läsare medan kvällstidningarna (och faktiskt även bland dem som läser dem) har högst misstroende. Intressant är att den tidning ni håller i handen (som representant för Stockholms morgontidningar) har ett balansmått på plus 57 bland läsarna men bara plus 27 bland icke-läsare när det frågas om förtroendet för innehållet i tidningen (generellt sett är nämligen folks förtroende för innehållet i medierna högre än för medierna som institutioner eller för deras yrkesutövare).

Vad lär vi oss då av detta mer än att murvlar generellt sett uppfattas som alltmer opålitliga och att förtroendet för medierna som institutioner fortsätter att försvagas. Har det någon betydelse? Är det ändå inte så att de grundläggande publicistiska traditionerna av "publish and be damned" och konsekvensneutralitet (att medierna, i grov mening, inte tar ansvar för konsekvenserna av publiceringar) fortsatt måste vara gällande? Eller som en redaktör kommenterade SOM-studien i Pressens Tidning nyligen: "...en tidning kan inte alltid stå med fingret i opinionsvinden och försöka anpassa sig till rådande smak ... vår uppgift är också att driva en journalistisk linje vi tror på..."

Jodå, journalister kommer nog aldrig att få samma uppskattning som läkare eller ingenjörer (som räddar liv eller hittar på nya grejer). Mediernas balansgång som kombinerad affärsrörelse, underhållare och granskare är grannlaga och följer dessutom lika sviktande förtroendetal som de direktörer och politiker de granskar. Det kanske till och med är nyttigt att medierna inte längre uppfattas som elfenbenstorn utan som de ibland ganska solkiga knoddar de uppträder som.

Men visst har grundfrågan betydelse. Går vi att lita på?

Om medierna och deras yrkesutövare alltmer uppfattas som affärsmän och underhållare med slirande etik och formaterade beskrivningar av verkligheten, så är jag rädd för att utvecklingen drivs allt snabbare mot en ny typ av klassklyfta i samhället. SOM-studierna över tid stödjer detta. Mediekonsumtionen är på väg att delas upp i vad vi - något tillspetsat - skulle kunna kalla enfald och insikt.

Till de enfaldiga medierna (som givetvis kan ha insiktsfulla inslag) kan då räknas dem som sällan talar om journalistikens möjligheter och ansvar, som hyllar ekonomismen (journalistiken som affärsrörelse) och som konsekvent använder de svartvita verklighetsbeskrivningarna och undviker nyanserna - kvällspress, viss tabloidiserad tv- och radio-journalistik och nätskvaller etcetera.

Till de insiktsfulla (som givetvis kan ha enfaldiga inslag och enligt professorerna på SOM Göteborg växer den andelen här) kan man då föra morgonpress samt mer genomarbetad nyhets- och samhällsjournalistik i radio och tv och på nätet.

Det är där förtroendefrågan för medierna slutligen landar. Om vi fortsätter att undergräva förtroendet blir vi till slut kanske enbart - enfaldiga underhållare.

Dags att stoppa missbruket

Förslaget till EU-grundlag kommer att ratificeras efter det svenska riksdagsvalet 2006. Det ger en möjlighet att återupprätta förtroendet för den representativa demokratin.

EU-motståndarna i Sverige har nu hittat sitt bästa påtryckningsmedel: om det inte blir en folkomröstning kommer det nya grundlagsförslaget att bli en huvudfråga i valet 2006. Slutdatum för ratificering blir nämligen senhösten 2006, två år efter att medlemsstaterna undertecknar författningen, sannolikt nu i november. Alltså ett par månader efter nästa svenska val.

Per Gahrton spådde häromdagen pyramidala framgångar för miljöpartiet om EU-frågan ligger kvar till riksdagsvalet. Och nu har Nils Lundgren och hans Junilista rasslat med kedjorna. De har insett att deras viktigaste valplats är den svenska riksdagen, inte EU-parlamentet.

Det kan hota den enighet mellan socialdemokrater och borgerliga partier om att valet 2006 ska bli en mäktig holmgång om regeringsmakten. Även om Junilistan får mindre än fyra procent blir den en joker: från vilken sida kommer man att hämta flest röster?

Lundgren och Gahrton känner sina pappenheimare. De chansar på att det politiska etablissemanget än en gång kommer att falla för frestelsen att flytta ut en infekterad och partisplittrande fråga från den vanliga valrörelsen. Det är nämligen med folkomröstningar som med droger: har man en gång börjat är det svårt att sluta. Efter en kärnkraftsomröstning och två EU-omröstningar är Sverige på väg mot det tunga missbruket.

Missbruk kan förstås vara trevligt om man bortser från konsekvenserna. Frestelsen att lyfta ut svåra, uppslitande frågor från den normala politiska processen är begriplig. Läget har blivit låst, partierna är splittrade, nya partibildningar lurar i vingarna - bättre då att avlägsna frågan och lunka vidare kring köttgrytorna.

Men det är ungefär lika klokt som Bibelns uppmaning att riva ut sitt öga när man ser något syndfullt. Att som politiker avhända sig beslutsrätten i tidens mest omdebatterade frågor är att omyndigförklara den representativa demokratin.

Poängen med den representativa demokratin är inte, som en del tycks tro, att en upplyst elit ska styra över en obildad populas. Tvärtom handlar det om en större tilltro till väljarna än vad direktdemokrater vanligtvis har. Representativ demokrati bygger på att man litar på medborgarnas förmåga att välja personer och grupper som de är beredda att ge politiskt helhetsansvar.

Men tilliten måste också gå i andra riktningen. Väljarna måste kunna lita på att deras representanter klart och tydligt deklarerar sin ståndpunkt i viktiga frågor. När politiker godtyckligt tillgriper folkomröstningar blir budskapet att de varken vill eller kan ta ställning i en fråga som engagerar medborgarna djupt. Inte undra på att politikerförakt och ytterligare krav på folkomröstningar blir resultatet.

Under andra omständigheter kunde DN ha ställt sig bakom kravet på en folkomröstning. Till exempel om den svenska författningen från början hade begränsat folkomröstningsinstrumentet till att gälla författningsfrågor. Då hade det nya förslaget till grundlag - även om det egentligen inte är en konstitution - kunnat remitteras till väljarna obefläckat av den kris för vårt politiska system som tidigare folkomröstningar skapat.

Men så är det inte. För kortsiktiga intressens skull har man satt en av historiens största landvinningar på spel: den representativa demokratin.

Det är principiellt fel. Men också politiskt dumt. Folkomröstningsfrågor kommer alltid tillbaka. Kärnkraftsbeslutet 1980 är i dag ungefär lika irrelevant som Alsnö stadga. Och EMU-omröstningen har snabbt visat sig bara vara en akt i den fortfarande pågående melodramen "Sverige och Europa".

Det är dags att bryta den onda cirkeln. Frågan om EU-grundlagen bör avgöras i riksdagen efter valet 2006. Det blir ett sanningens ögonblick för alla parter. De som söker makten enbart för att stoppa EU tvingas då redovisa var de står i andra frågor. Och de som vill sopa EU-frågan under mattan blir tvungna att tydligt klargöra sin syn på förhållandet mellan Sverige och Europa.

I grunden handlar det om tillit. Att politikerna litar på väljarnas förmåga att ta ett helhetsansvar. Och att väljarna vågar lita på sina representanter, ge dem förtroende och utkräva ansvar i efterhand. Ett samhälle utan den typen av tillit riskerar att falla sönder, oförmöget att fatta de stora övergripande beslut som är nödvändiga.

// DN 7/9 2004

Hur mycket får man vilseleda?

Kalla det Michael Moore-syndromet. I ivern att övertyga någon om en viss ståndpunkt ersätter du fakta och statistik med halvsanningar och direkta lögner. Dessutom undviker du systematiskt att nämna varje argument som talar emot din egen sak.

Så arbetar den amerikanske skojaren Moore och så har på senare tid vissa svenska fackförbund agerat. Vi såg det under förra årets Kommunalstrejk då förbundets ledning vilseledde allmänheten om medlemmarnas verkliga löner. En typisk undersköterska påstods tjäna 16 000 kronor, fast den verkliga inkomsten var nästan 19 000 kronor (se DN 11/5 2003).

Syftet var naturligtvis att väcka sympati hos allmänheten för Kommunals sak. Men det skedde på ett ohederligt vis.

På motsvarande sätt försöker nu tjänstemannafacket HTF mobilsera stöd i kampen mot flygbolaget Ryanairs personalpolitik. Skillnaden är bara att metoderna är mer vulgära. På onsdagsmorgonen stod förbundets representanter vid fyra flygplatser och delade ut spypåsar till lågprisbolagets resenärer.

HTF-ordföranden Holger Eriksson påstod i en artikel på DN Debatt (1/9) ett antal saker om Ryanair som företaget bestämt förnekar.

För det första arbetar inte kabinpersonalen upp till tolv timmar per dag sex dagar i veckan. Flygvärdinnorna jobbar i skift, maximalt 6 dagar i luften, 3 dagar på marken, 6 dagar i luften, 2 dagar på marken. Genomsnittlig arbetstid är 8-9 timmar per dag.

För det andra är den typiska lönen inte 14 000 kronor i månaden, utan mellan 16 500 och 18 750 kronor. HTF påstår vidare att "lönen gäller oavsett hur länge man jobbat i bolaget", men Ryanair har tre lönesteg för kabinanställda.

För det tredje är Ryanair, liksom övriga flygbolag i Europa, tvungna att följa strikta internationella regler om flygsäkerhet (vilket styr arbetstider och andra aspekter av verksamheten). Om företaget äventyrade passagerarnas säkerhet - vilket HTF antyder - skulle flottan för länge sedan tvingats parkera.

Orsaken till HTF:s utfall mot lågprisflyget måste därför sökas på annat håll. Låt mig föreslå tre alternativ:

1. Ryanair följer irländska regler och har inte tecknat svenska kollektivavtal (ej obligatoriskt enligt lag).

2. Ryanair pressar SAS och andra gamla "flag carriers" att bli mer effektiva, vilket försvagar fackets förhandlingsposition.

3. Sedan monopoltiden har kabinpersonal i Sverige de högsta lönekostnaderna i världen. Ryanairs inträde på marknaden för ner dessa mot mer rimliga nivåer.

Välj själv vilken förklaring som verkar mest trolig.

Vassare forskning genom att härma USA

På åtminstone ett område uppfattas Amerika alltjämt som ett föredöme för Europa: forskningen.

Den nyss genomförda Euroscience-konferensen i Stockholm var ett gott exempel på lyckad plagiering. Förebilden är AAAS (American Association for the advancement of science), som samlar forskare, beslutsfattare, medier, lärare och intresserad allmänhet kring begriplig och spännande orientering om forskningens frontlinjer. AAAS har 13 000 medlemmar i Europa (!) och dess årliga konferenser drar inte minst europeiska vetenskapsjournalister.

När Europa nu startat en motsvarighet, inklusive program för att hjälpa och stimulera lärare att undervisa om vetenskap, är det en viktig händelse. Inte minst visar det självinsikt i Europa. Vi behöver en ny kraft och arena för att hävda vetenskapens ställning och sprida dess fascination.

USA har dragit ifrån Europa inom särskilt livsvetenskaperna de senaste tio åren. Bakom ligger några avgörande faktorer:

1. Mer pengar till forskning. Medan USA har fördubblat pengarna till forskning och utveckling sedan 1995, är nivån ungefär oförändrad för EU-länderna.

2. Konkurrens för den bästa forskningen. De stora anslagen till biomedicinsk forskning fördelas, via National institutes of health, enbart efter kriteriet "excellens", sådan den bedöms av vetenskapssamhället. I Europa pågår vad som på Euroscience-konferensen kallades "balkanisering". Varje enskilt land har sina egna nationella anslag, utom konkurrens från forskare i andra delar av Europa. Anslagen på europeisk nivå är små och mer inriktade på tillämpningar än grundforskning. De prövas av byråkrater, som fäster särskild vikt vid ländersammansättningen av forskarna.

3. De bästa talangerna välkomnas. Uppåt hälften av avhandlingarna i naturvetenskap på amerikanska universitet skrivs av utländska ungdomar som har inbjudits att forska där. USA och EU-området utbildar ungefär lika många forskare. Men av dem som utbildats i Europa har cirka 400 000 valt att förlägga sin forskning till USA, för att de där får bättre förutsättningar och finner mer stimulerande miljöer. Bara en av tio planerar att återvända. Också när det gällt att ta emot talanger från länder som Kina och Indien samt före detta Öst- och Centraleuropa har USA varit välkomnande, medan europeiska länder - även Sverige - tvärtom satt upp spärrar.

4. Många olika finansieringskällor. I USA får framgångsrika entreprenörer bli rika, men de förväntas i gengäld återföra en stor del av sina förmögenheter till allmännyttiga ändamål, som forskning. Bill Gates-fonden är nu största finansiär av forskning kring vaccin mot virussjukdomar i Afrika.

5. Gott klimat för företagsinvesteringar i forskning och innovationer. Enligt en studie av McKinsey 2001 sker 72 procent av världens venture capital-investeringar på läkemedels- och bioteknikområdet i USA. Dominansen beror delvis på att Europa har reglerat bort sin marknad för nya läkemedel. Johnson & Johnsons Europachef visade på Euroscience att av nya läkemedel som lanserades under perioden 1998-2002 såldes 70 procent i USA, 18 procent i Europa - trots att Europa har en större befolkning. Europa var så sent som för tio år sedan den ledande regionen för utveckling av nya läkemedel. Den rollen har nu övertagits av USA.

Uppgiften för Europa är mycket tydlig. Den har också formulerats på europeisk nivå:

* Öka FoU-andelen av BNP från dagens 1,9 procent till 3 procent.

* Skapa ett gynnsammare klimat i Europa för den framtidsinriktade bioteknikindustrin och för läkemedelsutveckling. EU-kommissionen har antagit ett utmärkt program för detta, riktat till medlemsländerna.

* Skapa en oberoende forskningsfinansiering på europeisk nivå, med vetenskaplig excellens som enda bedömningskriterium, prövat av grupper av ledande forskare. Detta skulle också bidra till den kritiska massa som USA har men som Europa, med dess balkanisering, oftast saknar.

Tanken på ett Europeiskt forskningsråd (European research council, ERC) har inte minst drivits av Sverige, med en stor insats av professor Dan Brändström från Riksbankens Jubileumsfond. Den har på oväntat kort tid fått genomslag. EU-kommissionen står helt bakom, liksom nu också stora EU-länder som Tyskland, Frankrike och Storbritannien.

Om allt går väl kan ERC vara upprättat och ge de första anslagen 2007. Detta förutsätter sambeslut av ministerrådet och EU-parlamentet under 2005-2006. Men det gäller också att anslagen blir tillräckligt stora för att göra skillnad. EU-kommissionens företrädare talade på Stockholmskonferensen om en halv till en miljard euro per år. Mångdubbelt mer behövs. NIH i USA har motsvarande cirka 25 miljarder euro per år, enbart för livsvetenskaperna. Om ERC skulle få en miljard för alla vetenskapsområden - även samhällsvetenskap och humaniora - blir det nya organet ännu ett i raden av symboler utan verklig betydelse.

Det finns gott om jordbrukspengar att ta av.

IQ och bröststorlek

Externa länkar:
•
IQ and the Wealth of Nations

• asdf