Nytt larm: Tv:n kan ge cancer

Alltfler svenskar drabbas av den farliga hudcancerformen malignt melanom.
Nu slår forskare larm: Strålning från till exempel tv- och radioapparater kan vara orsaken.
– Vi måste ta det här på allvar, säger docent Olle Johansson på Karolinska institutet.

I en ny svensk studie, som publiceras i den vetenskapliga webbtidningen Medical Science Monitor, pekar hjärnforskaren Olle Johansson och statistikern Örjan Hallberg på ett möjligt samband mellan radiovågor och hudcancer.

Inte bara solvanor

– Malignt melanom ökar kraftigt. Varför vet man inte. Hittills har man alltid sagt att ändrade solvanor, framför allt charterresor, är en orsak. Men det kan inte vara hela sanningen, säger Olle Johansson.
Han och kollegan Örjan Hallberg har jämfört utvecklingen av malignt melanom med utvecklingen av charterresandet.
– Dödligheten i malignt melanom började öka 1955 – i samband med att FM-sändningarna startade. Charterresandet kom igång sju år senare. Samma mönster ses i andra länder, exempelvis i Estland, Lettland och Litauen, säger Olle Johansson.

Varnar för snabb utbyggnad

Exakt hur radiovågor skulle kunna öka risken för hudcancer kan han inte förklara.
– Men vi vet att strålning kan ge allvarliga förändringar i kroppens celler, säger han.
Nu varnar Olle Johansson för den snabba utbyggnaden av exempelvis mobilnät som 3G.
– Det behövs mer forskning.
Hudcancerprofessor Olle Larkö på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg tycker att den nya studien är intressant men slutsatserna långsökta.
– Mycket startar i samband med teknisk utveckling. Det finns säkert någon sjukdom som ökade parallellt med Internet också. Det behövs bättre studier.

Om pressen, dess information och desinformation.

Journalister indelas i grävande, krävande, kvävande, krälande, grälande och skrävlande.

PRESSADE AFORISMER
$ - Förtala är silver, förtiga är guld.
$ - En blunder är lätt att göra, svår att göra ogjord,

men lätt att förneka.
$ - Sanningen är den att alla inte tål den.
§ - Heder och ära är till för att tagas av någon.
$ - Ingen Anledning utan Orsak. (Journalistikens A och O)
$ - Ingen stolthet får vara för stor att svälja

när ekonomin kräver det.

¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Sanningen
Sanningen är vad man gör den till.
Ibland måste sanningen offras för högre ideal.

¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
LÖPSEDELN
är för vissa tidningar det viktigaste instrumentet, ja ibland viktigare än själva tidningen. Alla knep för är att fånga blicken är tillåtna.

Urin-

vånare

och

anal-

fabeter

hänger sig

åt dans

Allt duger, bara det säljer lösnummer. De ämnen som säljer bäst är Berömdhet, Kunglighet, Pengar, Ras, Religion, Sex, Mord, Mystik och Knark i nu icke nämnd ordning.

¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

Se, och hör sen! - Kungen skiljer sig!

Vid en gallupundersökning anser många att kungen skiljer sig från mängden på flera sätt, bl.a. genom att vara den enda som är gift med Silvia. Statistiskt sett är han därmed bara en på flera miljarder .

Grattis alla män

Nytt lexikon förklarar vad kvinnor egentligen menar

Snart kan alla mäns problem vara lösta. En tysk bokförläggare planerar att ge ut en lexikon som förklarar vad kvinnor egentligen menar när de säger något. I den 128-sidiga guideboken kan man bland annat lära sig den sanna betydelsen av uttryck som ”jag vill bara gosa”, skriver Reuters. Det blir inget sex ikväll, lyder översättningen.

Kapitlen i lexikonet, som ges ut av Langenscheidts förlag, är uppbyggda kring olika teman. Där ges också tips på hur man som man ska uppföra sig och förstå den hemliga undertexten i de tydligen oerhört svårbegripliga saker kvinnor säger i vardagslivet.

Ett annat exempel ur boken är varför en kvinna ber en man om smakråd när hon provar skor. Det betyder att han snart förväntas hala upp plånboken och betala för dem.

Alkoholpolitik i upplösning

Förutsättningarna för den gamla svenska alkoholpolitiken finns inte längre. Uppehållande försvar räcker inte. Frågan måste lyftas till EU-nivån.

Alkoholpolitik i upplösning


Den restriktiva svenska alkoholpolitiken håller på att rasa - och det finns inget skäl att jubla. Med den kraftigt ökande konsumtionen följer alkoholskador, fylleri och våldsbrott. Fler barn tvingas också växa upp i hem där alkoholen härskar.

Sverige tillhör historiskt brännvinsbältet. Vi har starka traditioner av helgfylleri. På 1800-talet höll svenskarna på att supa ihjäl sig. Det födde en motreaktion i form av nykterhetsrörelser och krav på förbud.

Förbudslinjen förlorade knappt och Sverige slapp betala det pris för bristande realism och svag medborgerlig förankring som USA tvingades betala. I stället fick Sverige en politik präglad av strävan att kontrollera försäljningen och hålla nere totalkonsumtionen med hjälp av priset.

Länge fungerade det. Men i dag är förutsättningarna i grunden förändrade, vilket till en del har att göra med EU-medlemskapet. Löftena om att den svenska alkoholpolitiken skulle bestå, som gavs i samband med folkomröstningen 1994, byggde om inte på medvetna lögner så i alla fall på önsketänkande och bristande engagemang.

Införselkvoterna är nu borta och monopolet vacklar. Förra året var ungefär hälften av den alkohol som svenskarna konsumerade köpt på Systembolaget. I Skåne var motsvarande andel bara 28 procent.

Även vinterns mutskandal hotar Systembolaget. Ett monopol som gynnar vissa producenter och leverantörer på andras bekostnad kan beskyllas för att snedvrida konkurrensen. Därmed har Sveriges möjligheter att få gehör inom EU:s institutioner och medlemsländer för uppfattningen att det är folkhälsan som är huvudfrågan försämrats.

Kent Härstedts alkoholinförselutredning kan läsas som ett symptom på tillståndet i svensk alkoholpolitik. Prisinstrumentet som länge var ett effektivt medel att hålla konsumtionsnivån och alkoholskadorna nere fungerar inte längre.

Utredningens huvudförslag, en sänkning av spritskatten med 40 procent, är en anpassning till den nya situationen. Det rör sig om ett slags uppehållande försvar. Hellre än att passivt se hur Systembolaget blir irrelevant ska Sverige anpassa sig och närma sig grannländernas nyligen sänkta alkoholskatter.

Det är inte säkert att det räcker för att rädda Systembolaget. Ingenting tyder heller på att Härstedts spritskattesänkning är mycket till lösning. Nya skatteanpassningar nedåt i våra grannländer kan snart tvinga oss att följa efter igen.

Att blunda och låta den helt dominerande delen av den svenska alkoholkonsumtionen utgöras av i utlandet inköpt alkohol vore emellertid värre. I någon mån är det en fråga om statsinkomster. Men framför allt om riskerna för ökat ungdomsfylleri. En strid ström av privatfordon fyllda med alkohol och hem med lager köpta för flera månader i taget ökar tillgängligheten och försvårar kontrollen.

Sverige har ingen anledning att skämmas för sitt alkoholpolitiska arv. Däremot måste vi inse att tiden för en egen nationell alkoholpolitik är förbi. Det är bara genom framgångar på EU-nivån som vi kan skapa en hållbar alkoholpolitik.

Till en del handlar det om att bryta den nedåtgående spiralen av alkoholskattesänkningar. Men inte bara det. Det behövs också ett utbyte av alkoholpolitiska erfarenheter.

Det finns tecken på att Europas länder närmar sig varandra, inte minst när det gäller synen på rattfylleri. Det är i sig positivt. Indirekt kan det ge skärpta attityder till alkohol och pressa ned totalkonsumtionen i länder där den i dag ligger långt över den svenska.

Samtidigt förändras Sverige. I och med att vårt samhälle blivit mer individualistiskt har toleransen för restriktioner minskat. Konsumtionsmönstret har successivt förändrats i kontinental riktning. Vi dricker mindre sprit, däremot mer öl och vin. Det har inte fått helgfylleriet att försvinna men i någon mån ändrat dess karaktär.

Sveriges ledande politiker försökte sopa alkoholfrågan under mattan i samband med EU-inträdet. Nu måste skadan tas igen. Inte genom att Sverige predikar för andra, utan genom att vi tillsammans med EU:s övriga medlemmar söker nya sätt att hantera att alkohol inte bara är fest utan också våld och social misär.

Tomas Bodström resa går före polisjakt!

Klockan 17.11 den 4 augusti fritogs de grova brottslingarna Mårten Tammiharju, Peter Basim Bottany och Tony Palmroth från Norrtäljeanstalten. De fick hjälp av två män med automatvapen som sågade hål i stängslet. I jakten på rymlingarna behövdes en helikopter för att söka av området.

Efter Tony Olssons rymning från Hall den 27 juli fick justitieminister Thomas Bodström hård kritik för att han höll sig undan och inte ville avbryta semestern.

Bara åtta dagar efter Hall skedde rymningen i Norrtälje. Då beslutade justitiedepartementet och statsrådsberedningen att Bodström snabbt behövde flygas till Stockholm.

– Det var pr-mässigt riktigt att snabbt ta tillbaka Bodström och få in honom i matchen. Jag kan tänka mig att Pär Nuder har tyckt att Bodström måste hämtas hem illa kvickt.

Paul Ronge anser att flygningen blir pr-mässigt kontraproduktiv om det visar sig att helikoptern hade kunnat användas bättre i rymmarjakten.

– Då blir det en pr-mässig blackout.

Oavsett vad tycker Ronge att Bodström kunde ha åkt till Stockholm med första bästa reguljärflyg. Flygningen tur och retur Stockholm–Fårö tog nästan en och en halv timme och kostade cirka 18 000 kronor.

Justitieminister Thomas Bodström anser inte att något fel har begåtts.
– Vi fick tydligt bekräftat från Lars Nylén att den här helikoptern inte skulle användas i samband med fritagningen. Vi ansåg då, jag i samråd med mina närmaste medarbetare som hade samlats på justitiedepartementet, att det var viktigt att jag som chef för departementet kom så fort som möjligt.

Dagarna efter rymningen föreslog Bodström bygget av ett superfängelse.

Hyckleriet tar aldrig semester

Att hyckla är mänskligt. Kanske är det därför hyckleri inte ingår i de sju bibliska dödssynderna: högmod, girighet, vällust, avund, frosseri, vrede och lättja.

Eller också är det precis tvärtom. Hyckleriet är själva grunden för alla våra synder - när vi själva ägnar oss åt dem och samtidigt pekar finger åt andra.

Nå, låt mig i så fall dubbelhyckla lite och ta upp några intressanta exempel. Hyckleriet har nämligen blivit nyckeln till förståelse av den svenska politiken.

Säga vad man vill om regeringen, men i det här avseendet drar den verkligen sitt strå till stacken:

Jämställdhetsminister Mona Sahlin rasar mot "sexualiseringen av det offentliga rummet" men är varm anhängare av Pridefestivalen. Rätt sorts sex ska det vara på torget.

Utrikesminister Laila Freivalds tjänade en hacka på att ombilda sin hyresrätt i Stockholm till bostadsrätt - under en tid när partiet motsatte sig sådant med moraliska argument.

Sjukvårdsminister Ylva Johansson har haft en saftig direktörslön i ett till stor del offentlig-finansierat förlustbolag. Samtidigt fakturerade hon för medverkan i debatter till ett annat, eget bolag där Erik Åsbrink sitter i styrelsen. Han är före detta finansminister, Ylva Johanssons make och var tillika ordförande i regeringens etikkommission för näringslivet.

Finansminister Bosse Ringholms fotbollsklubb har struntat i att betala reklamskatt. Helt i enlighet med den svenska modellen där maximala skatter är höjden av rättvisa emedan de alltid betalas av någon annan.

Den försynte sportälskaren Ringholm håller också ett annat svårslaget hycklerirekord, genom sitt hårdnackade man-mot-man-försvar för spelmonopolet.

Regeringens officiella mål är "en sund och säker spelmarknad där sociala skyddsintressen och efterfrågan på spel tillgodoses under kontrollerade former". Denna välsignade kontroll innebär att statens spelbolag satsar 720 miljoner om året på reklam mot 14 miljoner på "spelberoende". Den innebär också miljarder till Ringholms statskassa och 80 miljoner, eller 40 procent av intäkterna, till socialdemokraterna och SSU via A-lotterierna.

Riksdagen är inte dålig den heller. Ett antal av dess ledamöter återinträder i tjänst från föräldraledighet när parlamentet stänger för säsongen, i syfte att optimera den arbetsfria inkomsten. "Här fattas kloka beslut", kan de skriva på skylten.

Som så ofta går exemplets makt att spåra till högste chefen, statsminister Göran Persson. I valrörelsen 2002 häcklade han moderatledaren för att han lånat till en villa i Djursholm - ett par år senare köpte han själv in sig i den sörmländska godsägaradeln. Under våren försökte han sabotera Margot Wallströms kandidatur i EU-kommissionen - nu beskriver han hennes förnyade förtroende som en framgång för sig själv och Sverige.

Listan kan göras längre. Säkrast att stoppa innan Bert Karlsson startar ett nytt missnöjesparti. Krockarna mellan retorik och praktik är många och avslöjande, men i en demokrati har vi alltid de politiker vi förtjänar och har valt själva.

Med fackföreningar och myndigheter förhåller det sig lite annorlunda. Därav den något förvirrad debatten om ansvaret för sommarens svängdörrar på fångvårdsanstalterna.

Alla tävlar i förvåning. Justitieministern är "oerhört upprörd, arg och besviken". På sig själv och regeringens kriminalvårdspolitik, kunde man tänka, men naturligtvis är det på någon annan.

Ansvaret på lägre nivåer är dock lika svårspårat som rymlingarna. Facket var visserligen emot fysisk personalkontroll, av integritetsskäl, men nu har man ju ändrat sig när fångarna är ute. Generaldirektören som inte genomfört de beslutade åtgärderna utbrister "Himmel!" och "En mardröm!".

Generaldirektörens företrädare, som var militär, skyller haveriet på resursbrist. Visserligen drog han själv konsekvent över budgeten för att bygga fler fängelseplatser, men pengarna räckte ändå inte.

Det är den vanliga visan i offentlig sektor: ju sämre man sköter sitt pastorat, desto bättre argument för anslagshöjningar. Från försvarsmaktens "nollbasbudgetering" hade generaldirektören säkert lärt sig hur man lägger omistlig verksamhet i toppen av prioriteringspyramiden när det ska sparas, så att politikerna inte kommer åt dödköttet längre ner.

Den enda som inte har hycklat i denna rötmånadshistoria är Peter Bottany, som avtjänade ett tolvårigt fängelsestraff för förberedelse för mord, narkotikabrott och vapenbrott. Den 30/7 skrev han på DN Debatt att rymningssäkra fängelser är en utopi; blotta försöken att skapa sådana "leder till fler händelser av det nu aktuella slaget".

Knappt hade Bottany publicerat sin vädjan om mjukare tag innan han rymde själv. Vilket skulle bevisas.

Av barn och mördare får man höra sanningen. Det tyder på rätt allvarliga problem i det svenska samhället.

Över alltihopa lyser moder sol!

Solen strålar. Det närmar sig 30 grader i skuggan. Och de flesta svenskars sommarsemester är slut. Då är det bara att glädja sig åt varma kvällar och helger. Och förtränga den tid som varit.

Personalen på SMHI kommer förstås att bli påmind. Inte bara av folk med förträngningsproblem, utan också i årsredovisningen. SMHI har nämligen klara målsättningar. Minst 85 procent av väderprognoserna ska stämma. I fjol gick det precis. Åren före klarades målet med 2 procents marginal. Men denna sommar har varit en bedrövelse.

I juni bommade SMHI morgondagens temperatur sju av dagarna. I juli var var femte endygnsprognos fel. Femdygns-prognoserna hade förstås ännu sämre siffror. De danska vädermännen klarade sig bättre, rapporterar Sydsvenskan. En handfull procent på dygnsspådomarna och 20 procent högre träffsäkerhet i femdygnsprognoserna.

Inte konstigt att många skåningar längs Öresundskusten alltid kollar dansk teve för vädret. (Niklas Sondell vid SMHI tycker inte att man kan jämföra. Danmark är ett pluttland, har ett väder åt gången när Sverige har tre-fyra vädertyper som härjar. Han hävdar dessutom att SMHI är lika bra som danskarna på Öresund.)

Vi förknippar SMHI med pigga norskor och långhåriga svenskar i teve. Med Utsira, Landsort och Holmögadd på ra-dion. Möjligen med Båtvädret plus i mobilen. Och det går att ringa Meteorologen Direkt på 0900-101 70 70. För 30 kronor i minuten.

En stor del av Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut ägnar sig åt affärsverksamhet. Drygt en tredjedel om man ser det strikt. Bland annat har SMHI utvecklat en tjänst för att styra uppvärmning av fastigheter, en tjänst som fick sitt genombrott 2003, enligt generaldirektör Maria Ågren. Det hela låter förträffligt. Energiåtgången kan minskas med 10-20 procent. Om alla lämpliga fastigheter köpte tjänsten skulle vår energiförbrukning minska med 5,5 TWh, enligt SMHI.

Finemang. Men varför ska en statlig myndighet utveckla och sälja en tjänst som är som gjord för privat verksamhet? Och varför ska SMHI ta fram och marknadsföra ett ombordsystem för fartygsvägledning som går ut på att det ocean-gående fartyget ska kunna välja rutt efter bästa ekonomi eller snabbast resa?

Konkurrensen på vädermarknaden är inte mycket att hurra för. Allra minst i Europa. Men på ett område finns den, enligt Statskontoret som utrett SMHI. "Weather routing", som den ovan nämnda skepptjänsten kallas, är ett viktigt kommersiellt område som domineras av amerikanska och japanska privata företag.

Statskontoret föreslog 2002 att SMHI delas upp. Myndigheten ska stå för det datainsamlande och prognostiserande som är viktigt för liv och hälsa. Ett bolag tar hand om affärsverksamheten. Ett bolag som med tiden skulle kunna privatiseras, om riksdagen så önskar.

Det är på tiden att förslaget blir verklighet. Myndigheter som gör business är ett bekymmer. Risken är stor att de statliga anslagen till grundverksamheten indirekt används för att hålla nere priset på de kommersiella tjänsterna på områden där man har ordentlig konkurrens. Eller att man på områden där man i praktiken, om än inte formellt, har monopol tar ut höga avgifter för att subventionera tjänster som inte säljer sig själva.

På ett område är SMHI fullständigt förebildligt. Även om solen inte strålar gör personalen det. Av hälsa. Sjukfrånvaron i fjol var bara 1,1 procent.