Iran närmar sig egna kärnvapen

Lars Weiss sitter i Tel Aviv hemma hos en av världens mest ansedda och självständiga journalister vad gäller strategiska och militära frågor. Zeev Schiff, 70 år, skriver i landets ledande dagstidning, Haaretz. Jag prövar en sammanfattning efter en dryg veckas möten med experter på spridningen av atomvapen i Mellersta Östern. "Om Iran blir en kärnvapenmakt - står då Israel inför sin svåraste existentiella kris sen självständighetskriget 1948?"

- Nej, svarar den blide Schiff. Iranska atomvapen blir det största hotet mot det judiska folket efter Förintelsen.

Nya fakta gör dagens kris kring Iran alltmer förfärande. En utförlig rapport i november förra året från den nya ledningen i IAEA, alltså det FN-organ som ska hindra spridning av kärnvapen, medger nu att dess inspektörer varit grundlurade av ayatollorna i 18 år. På Hans Blix tid hittade man aldrig någonting misstänkt i landet; dåvarande chefen gick i god för att Iran följde reglerna.

Därefter kom den dramatiska omkastningen. Iran har byggt ett stort sett fullständigt program för höganrikning av uran. På sida efter sida redovisar nye IAEA-chefen El Baradei hur landet systematiskt ljugit om och brutit alla avtal samtidigt som man byggt upp (och grävt ner) fabriker med tusentals centrifuger, vilka kan anrika uran som leder till atombomber.

Krisen är akut. IAEA:s inspektörer har på plats undersökt centrifugerna. Tre EU-länder (Frankrike, England och Tyskland) förhandlar med regimen i Teheran om att stoppa utvecklingen. USA och Israel har slagit larm om att det snart kan vara för sent att hindra Iran att bli en kärnvapenmakt. Inom IAEA pågår en maktkamp: vissa länder vill officiellt fördöma Irans avsikter och därmed överlåta FN:s fortsatta agerande till säkerhetsrådet.

Det tycks som om Iran också satsar på olika slags teknik för att få fram Bomben. En väldig underjordisk fabrik i Natanz ska utveckla omkring 50.000 centrifuger för att relativt snabbt producera de tio kilo anrikat uran som behövs för den första kärnladdningen. Men man går också plutoniumvägen genom både en "forskningsreaktor" och den anläggning som Ryssland bygger i Busher.

Avsikten är ingen hemlighet. Inför västmakterna låtsas visserligen detta oljestinna land att höganrikat uran behövs för elproduktion.

Men inför den egna befolkningen har flera medlemmar av den högsta ledningen, inte minst förre presidenten Rafsanjani, förklarat att Iran rustar sig för "både offensiv och defensiv användning av kemiska, bakteriologiska och radioaktiva vapen". Gång på gång får befolkningen höra av sina religiös-politiska ledare att Iran är ett stort land som kan överleva ett kärnvapenkrig, medan Israel är så litet att det inte klarar en nukleär attack.

Under de senaste veckorna har de iranska hoten haglat över Israel. Inför hela världen har ayatollorna just testat sin nya avancerade missil Shihab-3. Den har en räckvidd på 1 300 kilometer och kan nå alla nationer i Mellersta Östern och samtliga befolkningscentra i Israel. För en konventionell laddning är Shihab-3 troligen alltför dyr; med en kärnladdning kan man förstöra vilken stad som helst i området.

Nästa version av den roboten (Shihab-4) kan troligen hota också Europa. Iran avser att steg för steg öka räckvidd och precision hos dessa missiler, vilka utgår från nordkoreanska modeller. Amerikanska baser, liksom Natolandet Turkiet, ligger redan inom räckhåll för dagens robotar.

I augusti i år mötte jag många av de främsta israeliska experterna på Irans upprustning - officiella talesmän, fristående forskare knutna till landets universitet, specialister vid tankesmedjor och tidningar. Två slutsatser i deras analyser var slående.

För det första är tiden fram till "the point of no return" (det vill säga när det blir för sent att hindra Iran att skaffa egna atombomber) troligen relativt kort. Man måste stoppa deras program nu eller nästa år för att hindra ett iranskt kärnvapen 2007-2008.

För det andra bör Israel planera för detta väldiga hot. Men den judiska staten bör inte gå i spetsen för varningar och annan opinionsbildning. Ty vad vi ser växa fram är militära scenarion som i grunden förändrar den totala maktbalansen i regionen.

Ett nukleärt Iran tvingar sannolikt både Egypten och Saudiarabien att skaffa sig egna atombomber. En sådan spridning av kärnvapnen blir katastrofal för hela världen; risken att laddningar hamnar i händerna på terrorister ökar våldsamt. Iran dominerar redan Hizbollah och stöder Hamas och Islamiska jihad.

Avgörande är därför att fem länder i höst och nästa år gemensamt pressar Iran att stoppa sin upprustning: USA, Frankrike, Tyskland, England och Ryssland. Bara om "de fem stora" håller samman kan man i bästa fall hejda Irans öppna och hemliga utbyggnad av atomfabrikerna.

Fiasko blir det om ett par av stormakterna sviker, till exempel Tyskland och Ryssland. Då kommer det politiska trycket på Iran att urholkas så mycket att ett militärt ingripande senare blir ofrånkomligt. Endast Amerika har de resurser som då gör det möjligt att hindra världens i dag farligaste land (vid sidan av Nordkorea) att skaffa sig de vidrigaste vapnen.

// PA

Per Ahlmark är författare, fd vice statsminister och fristående kolumnist i Dagens Nyheter