En fråga om förtroende

Ni har läst det eller hört det tusentals gånger. I diskussioner om politikers trovärdighet, om direktörers girighet, om myndigheters ofelbarhet handlar det alltid om förtroendefrågan. I allas våra livs olika delar, som partner, yrkesmänniskor och vänner, bedöms vi också på förtroendefrågan.

Kort och gott: går det att lita på journalister???

Eftersom denna fråga är universell och en sorts demokratifundament så är den också en av de flitigast använda när medierna utövar sitt granskningsuppdrag. Sjabbel i maktutövning synas noga med spetsiga förtroendeargument, personliga tillkortakommanden svärtar förtroendeskölden i mediernas sökarljus. Understundom utbryter även debatter om granskarnas alldeles egna etik och vandel och ansvar, men det brukar mest pysa till en stund och sen återgår det till den vanliga ordningen. Det är naturligt. Det är ju medierna själva som sätter dagordningen för diskussionen om den egna trovärdigheten.

Under ytan finns dock en rörelse som tyvärr har en riktning som leder, enkelt uttryckt, rakt ner i källaren:

Aldrig i modern tid har förtroendet för journalister varit så lågt som i dag. Aldrig i modern tid har förtroendet för medierna som samhällsinstitutioner varit så lågt som i dag.

Först ska kanske sägas vad som menas med modern tid. Det har alltid funnits synpunkter på mediernas roll och ansvar, varierande över tid och påverkade av tidsanda, omvärld och samhällsförändringar. Men SOM-institutet vid Göteborgs universitet gör sedan 1986 årliga omfattande opinionsundersökningar som tillsammans med mycket annat mäter förtroendet för mängder av samhällsinstitutioner och yrkesgrupper. SOM-rapporterna har alltmer blivit en måste-läsning för alla som vill förstå förskjutningar i opinioner och värderingar i det svenska samhället och i den senaste ("Ju mer vi är tillsammans" - SOM-rapport 34) framgår just detta om granskarnas försvagade förtroende tydligare än på länge.

Man mäter med balansmått. Den som säger sig ha stort eller ganska stort förtroende för en yrkesgrupp eller en samhällsinstitution hamnar i en plus-kolumn och den som känner mycket litet eller ganska litet förtroende hamnar i en minus-kolumn. Vid en jämförelse mellan plus- och minus-kolumnerna hamnade dagspressen 1986 på ett plusvärde på 8. I dag är värdet minus 11.

För radio och tv 1986 var plusvärdet 46. I dag har det sjunkit till plus 35.

Det intressanta är att sedan 2000 går balansmåtten just rakt ner i källaren. För dagspressen generellt från plus 15 till minus 11, för journalister som kår från plus 9 till minus 32.

Det finns variationer i materialet. Lokala morgontidningar har fortsatt högst förtroende hos sina läsare medan kvällstidningarna (och faktiskt även bland dem som läser dem) har högst misstroende. Intressant är att den tidning ni håller i handen (som representant för Stockholms morgontidningar) har ett balansmått på plus 57 bland läsarna men bara plus 27 bland icke-läsare när det frågas om förtroendet för innehållet i tidningen (generellt sett är nämligen folks förtroende för innehållet i medierna högre än för medierna som institutioner eller för deras yrkesutövare).

Vad lär vi oss då av detta mer än att murvlar generellt sett uppfattas som alltmer opålitliga och att förtroendet för medierna som institutioner fortsätter att försvagas. Har det någon betydelse? Är det ändå inte så att de grundläggande publicistiska traditionerna av "publish and be damned" och konsekvensneutralitet (att medierna, i grov mening, inte tar ansvar för konsekvenserna av publiceringar) fortsatt måste vara gällande? Eller som en redaktör kommenterade SOM-studien i Pressens Tidning nyligen: "...en tidning kan inte alltid stå med fingret i opinionsvinden och försöka anpassa sig till rådande smak ... vår uppgift är också att driva en journalistisk linje vi tror på..."

Jodå, journalister kommer nog aldrig att få samma uppskattning som läkare eller ingenjörer (som räddar liv eller hittar på nya grejer). Mediernas balansgång som kombinerad affärsrörelse, underhållare och granskare är grannlaga och följer dessutom lika sviktande förtroendetal som de direktörer och politiker de granskar. Det kanske till och med är nyttigt att medierna inte längre uppfattas som elfenbenstorn utan som de ibland ganska solkiga knoddar de uppträder som.

Men visst har grundfrågan betydelse. Går vi att lita på?

Om medierna och deras yrkesutövare alltmer uppfattas som affärsmän och underhållare med slirande etik och formaterade beskrivningar av verkligheten, så är jag rädd för att utvecklingen drivs allt snabbare mot en ny typ av klassklyfta i samhället. SOM-studierna över tid stödjer detta. Mediekonsumtionen är på väg att delas upp i vad vi - något tillspetsat - skulle kunna kalla enfald och insikt.

Till de enfaldiga medierna (som givetvis kan ha insiktsfulla inslag) kan då räknas dem som sällan talar om journalistikens möjligheter och ansvar, som hyllar ekonomismen (journalistiken som affärsrörelse) och som konsekvent använder de svartvita verklighetsbeskrivningarna och undviker nyanserna - kvällspress, viss tabloidiserad tv- och radio-journalistik och nätskvaller etcetera.

Till de insiktsfulla (som givetvis kan ha enfaldiga inslag och enligt professorerna på SOM Göteborg växer den andelen här) kan man då föra morgonpress samt mer genomarbetad nyhets- och samhällsjournalistik i radio och tv och på nätet.

Det är där förtroendefrågan för medierna slutligen landar. Om vi fortsätter att undergräva förtroendet blir vi till slut kanske enbart - enfaldiga underhållare.