Dags att stoppa missbruket

Förslaget till EU-grundlag kommer att ratificeras efter det svenska riksdagsvalet 2006. Det ger en möjlighet att återupprätta förtroendet för den representativa demokratin.

EU-motståndarna i Sverige har nu hittat sitt bästa påtryckningsmedel: om det inte blir en folkomröstning kommer det nya grundlagsförslaget att bli en huvudfråga i valet 2006. Slutdatum för ratificering blir nämligen senhösten 2006, två år efter att medlemsstaterna undertecknar författningen, sannolikt nu i november. Alltså ett par månader efter nästa svenska val.

Per Gahrton spådde häromdagen pyramidala framgångar för miljöpartiet om EU-frågan ligger kvar till riksdagsvalet. Och nu har Nils Lundgren och hans Junilista rasslat med kedjorna. De har insett att deras viktigaste valplats är den svenska riksdagen, inte EU-parlamentet.

Det kan hota den enighet mellan socialdemokrater och borgerliga partier om att valet 2006 ska bli en mäktig holmgång om regeringsmakten. Även om Junilistan får mindre än fyra procent blir den en joker: från vilken sida kommer man att hämta flest röster?

Lundgren och Gahrton känner sina pappenheimare. De chansar på att det politiska etablissemanget än en gång kommer att falla för frestelsen att flytta ut en infekterad och partisplittrande fråga från den vanliga valrörelsen. Det är nämligen med folkomröstningar som med droger: har man en gång börjat är det svårt att sluta. Efter en kärnkraftsomröstning och två EU-omröstningar är Sverige på väg mot det tunga missbruket.

Missbruk kan förstås vara trevligt om man bortser från konsekvenserna. Frestelsen att lyfta ut svåra, uppslitande frågor från den normala politiska processen är begriplig. Läget har blivit låst, partierna är splittrade, nya partibildningar lurar i vingarna - bättre då att avlägsna frågan och lunka vidare kring köttgrytorna.

Men det är ungefär lika klokt som Bibelns uppmaning att riva ut sitt öga när man ser något syndfullt. Att som politiker avhända sig beslutsrätten i tidens mest omdebatterade frågor är att omyndigförklara den representativa demokratin.

Poängen med den representativa demokratin är inte, som en del tycks tro, att en upplyst elit ska styra över en obildad populas. Tvärtom handlar det om en större tilltro till väljarna än vad direktdemokrater vanligtvis har. Representativ demokrati bygger på att man litar på medborgarnas förmåga att välja personer och grupper som de är beredda att ge politiskt helhetsansvar.

Men tilliten måste också gå i andra riktningen. Väljarna måste kunna lita på att deras representanter klart och tydligt deklarerar sin ståndpunkt i viktiga frågor. När politiker godtyckligt tillgriper folkomröstningar blir budskapet att de varken vill eller kan ta ställning i en fråga som engagerar medborgarna djupt. Inte undra på att politikerförakt och ytterligare krav på folkomröstningar blir resultatet.

Under andra omständigheter kunde DN ha ställt sig bakom kravet på en folkomröstning. Till exempel om den svenska författningen från början hade begränsat folkomröstningsinstrumentet till att gälla författningsfrågor. Då hade det nya förslaget till grundlag - även om det egentligen inte är en konstitution - kunnat remitteras till väljarna obefläckat av den kris för vårt politiska system som tidigare folkomröstningar skapat.

Men så är det inte. För kortsiktiga intressens skull har man satt en av historiens största landvinningar på spel: den representativa demokratin.

Det är principiellt fel. Men också politiskt dumt. Folkomröstningsfrågor kommer alltid tillbaka. Kärnkraftsbeslutet 1980 är i dag ungefär lika irrelevant som Alsnö stadga. Och EMU-omröstningen har snabbt visat sig bara vara en akt i den fortfarande pågående melodramen "Sverige och Europa".

Det är dags att bryta den onda cirkeln. Frågan om EU-grundlagen bör avgöras i riksdagen efter valet 2006. Det blir ett sanningens ögonblick för alla parter. De som söker makten enbart för att stoppa EU tvingas då redovisa var de står i andra frågor. Och de som vill sopa EU-frågan under mattan blir tvungna att tydligt klargöra sin syn på förhållandet mellan Sverige och Europa.

I grunden handlar det om tillit. Att politikerna litar på väljarnas förmåga att ta ett helhetsansvar. Och att väljarna vågar lita på sina representanter, ge dem förtroende och utkräva ansvar i efterhand. Ett samhälle utan den typen av tillit riskerar att falla sönder, oförmöget att fatta de stora övergripande beslut som är nödvändiga.

// DN 7/9 2004